Browsed by
Tag: tankar

Sedan sist.

Sedan sist.

Hej, hallå, här ekar det tomt. Livet har kommit emellan, så som det gör ibland. Jag tänkte att vi kunde ta och kika på lite av det som hänt sedan sist jag skrev här.




Såhär såg jag ut för några veckor sedan när vi firade min morfar som hade fyllt år.


Ur Min Kamp av Karl Ove Knausgård.

En ny termin har dragit igång på universitetet. Jag fortsatte med Litteraturvetenskap II denna termin och valde att ta på distans igen. Har bland annat hunnit läsa Min Kamp, som jag kommer ihåg var populär när den kom ut för några år sedan, och diskuterat adaptionsprocessen med Coppolas film Apocalypse Now (1979) och Conrads kortroman Heart of Darkness (1899), vilken filmen bygger på, som exempel.


För några helger sedan när jag och min bror skulle åka in till Örebro och äta med vår pappa. Fick till sminket och håret väldigt bra den dagen, så det fick förevigas med en bild.


Gavin DeGraw kommer till Sverige igen!!!!! Jag och Sophia bokade biljetter och ska se honom i Göteborg i april. Medina skickade fotot ovan när hon var i Göteborg för några veckor sedan.


Jag har tecknat lite (blev inspirerad efter en bild jag skymtade på Instagram) och det var så avslappnande. Jag gör det knappt längre, nästan bara när jag gör födelsedagskort.


Från förrförra helgen när jag väntade på att Medina skulle åka in till Örebro. Jag var i min pappas lägenhet i en vecka när han var utomlands på jobb. Hon övernattade en natt och kom tillbaka veckan efter och stannade med mig några dagar då med.


Vi bokade en resa till i sommar! Barcelona blir det denna gång. Ny stad och nytt land för oss båda. Vi har tänkt på att åka dit länge, men det har inte blivit av – men nu så! Medina var glad som ni ser ovan (och jag med såklart).


Såhär såg jag ut när vi skulle ut och äta på Pinchos på fredagskvällen. Var faktiskt där några dagar senare och åt igen, men med min moster som bordspartner istället.

Vi firade min mamma i lördags då hon fyllde år och såhär gullig var hon då.

Och det är en del av vad som hänt i mitt liv sedan jag skrev sist.

“I never said that”.

“I never said that”.

Jag behöver egentligen inte skriva någonting, allt har redan blivit sagt, men jag gör det ändå. Ibland behöver man skriva av sig.

Jag är glad över att jag inte är amerikan idag.
Jag är glad över att jag inte behöver ha Donald Trump som president.
Jag är glad över att jag bor i Sverige idag, hur mycket jag än brukar klaga på det ibland.
Jag är inte glad över att det som händer i USA påverkar inte bara USA, utan hela världen.

Jag satt i soffan och kollade på valvakan inatt. Jag somnade till efter midnatt någon gång och vaknade upp vid halv tre ungefär. Då såg det ut som att Clinton skulle vinna, allt pekade mot det. Jag insåg att jag inte skulle orka hålla ögonen öppna, så jag gick och lade mig i min säng istället. Tydligen var det en helomvändning i valet inte ens en timme efter att jag lagt mig. Jag vaknar upp till att Donald Trump är president. Det där som mest var ett skämt för ett år sedan: “haha, Trump försöker bli president, haha”. Nu är det sanning.

cwzb3uqxcaansel
Bild härifrån.

Det som kanske inte är förvånande med statistiken ovan är att det är mest vita som röstade på Trump, det som är oförståeligt är att vita KVINNOR röstade på honom. En sexistisk man som uttalat sig så himla nedlåtande mot kvinnor. Och de väljer att lägga sin röst på honom. Jag skäms över att vara vit idag, för det är i stort sett de som vridit klockan tillbaka. Det är som att ha hamnat i femtiotalet, minst, med en sådan president som Trump och allt han står för.

Jag skäms över att i historieböckerna kommer det vid USAs 45:e president stå namnet Donald Trump. Att man i framtiden kommer läsa om det här året och se att vi gick bakåt i tiden. Man gick från Obama som har tagit steg framåt till en vit privilegierad man som inte har någon politisk bakgrund och som är sexistisk och hatar minoriteter. En som vill stänga ute folk, inte en som vill få en jämlik värld. En som inte tycker att alla är lika mycket värda.

Jag tycker synd om alla de som inte röstade på Trump. Att de ska tvingas ha honom som president i (minst) fyra år. Jag vill åka över till USA och ge alla en kram, och jag är inte ens en kramig person.

Det här valet visar oss dock att framtiden skulle kunna se ljus ut. Hade den generationen som jag tillhör (folk födda efter 1982) så hade Clinton vunnit, utan tvekan. Nästan hela kartan hade varit blå. Det är som Brexit igen, för där var det likadant, hade bara den yngre generationen röstat så hade Storbritannien inte gått ur EU. Det här visar oss att vi vill ha en jämlik värld. En värld som inte exkluderar folk. Det är den äldre generationen som inte verkar vilja förändras, tyvärr.

2016 har varit ett dåligt år. Ett år jag helst vill glömma bort egentligen. Men som många skriver, låt detta vara ett wake up call. Låt oss lära oss någonting, inte bara från detta val, utan från allt som hänt detta år. Låt detta visa oss hur vi inte vill att framtiden ska se ut. Att vi ska göra bättre ifrån oss.

Med allt detta sagt; idag kan man få äta och dricka allt onyttigt man vill. 2016, du suger. Imorgon (eller nästa vecka) tar vi nya tag, då blickar vi framåt från den här jävla skiten.

Ett inlägg om lite allt möjligt.

Ett inlägg om lite allt möjligt.

dsc_6338-copy
Jag vill skriva. Fingrarna kliar så mycket som jag vill skriva, men jag vet inte vad. Jag har så fullt upp med studierna att när jag är klar med en uppgift är det rätt in i nästa. Från en litteraturperiod rätt in i nästa. Intressanta uppgifter, men tidskrävande.

I lördags hade jag en sådan där dag jag inte haft på länge; en dag när jag bara var. Jag tänkte inte på alla måsten, vilket även när jag haft lediga dagar ändå brukar ha i bakhuvudet. Lördagen spenderade jag dagen i sängen iförd myskläder med min bästa vän Medina bredvid mig och så kollade vi på filmer (hon hade aldrig sett Bridget Jones Dagbok så vi tittade på ettan och tvåan – den tredje verkar förövrigt rolig), skrattade och bara var. Natten innan hade vi legat vakna, hon i gästsängen och jag i min säng, och pratat om djupa saker till klockan fyra på morgonen. En himla bra lördag. En välbehövlig dag.

Annat som hänt:
dsc_6367-copy
– var inne och skrev omtenta igår (på en tenta som jag fått underkänt på två gånger i våras, så nu håller jag tummarna för att bli godkänd denna gång!). När jag åkt tillbaka in till småstan igen så gick jag bort till min mormor och morfar med fika i handen och så pratade jag och mormor bort dagen. Väldigt mysigt!

– min mobil är döende så jag var tvungen att köpa ny mobil. Sista droppen var i tisdagsnatt då batteriet tömde sig helt och hållet från att den var 80% laddad när jag lade mig (jag kan inte byta batteri i min då den är vattenfast). Jag är trogen Sony-mobilanvändare, så det blev Sony Xperia X efter några om och men. Min plånbok var inte så glad, men jag klarar mig inte utan mobil (hej, vi lever i år 2016 liksom). Lite kul med ny mobil ändå såklart – det är väl det enda bra med situationen.

– jag köpte alla säsonger av Sex and the City (för 250:-), så nu är jag inne i ett SATC-maraton. Säsong 1 klart, fem säsonger kvar (obs! har sett det förut såklart). Vad klockren den serien är alltså!

– har köpt julklappar till de flesta jag ska ge till! I OKTOBER. Jag är verkligen ute i god tid tycker jag. Skönt att slippa stressa med det.

– filmer jag sett på sistone (“sistone” kanske jag ska skriva, vissa var nog i somras) som jag tycker ni ska se; The Intern (2015), How To Be Single (2016), Brooklyn (2015), Zootopia (2016), The Choice (2016), Burnt (2015) och Trainwreck (2015).

– och så kan jag tipsa om en bra serie också: This is Us (2016-). Och en som jag är sugen på att spana in: Pitch (2016-).

– när jag ändå är inne på sådant här kan jag tipsa om fyra bra album: Something Worth Saving med Gavin DeGraw, Oh My My med OneRepublic, Illuminate med Shawn Mendes och Everything this Way med Walking on Cars. Och denna singel: “Say You Won’t Let Go” med James Arthur.

Ni kan tacka mig senare för alla bra tips!

En kväll i september.

En kväll i september.

_20160823_224722copyweb

Det är mitten på september, ungefär. Snart har en månad av höstterminen passerat. Sommaren har hållit sig kvar längre än vanligt. Snart blir det stickade tröjor, kängor och koppar med varma drycker. Och jag längtar till det, i alla fall lite. Hösten är mysig. När det inte regnar och blåser storm.

Mina vardagar består av de gamla grekerna, medeltidens epos och dikter och renässansens draman. Jag läser Homeros, Sapfo, Euripides, Sofokles, Dante och fler författare som jag inte ska rabbla upp namnen på. Denna höst går jag litteraturvetenskap och för första gången på universitetet är det på svenska som litteraturen är på för min del – med blandad förtjusning. Jag läser ändå nittionio procent av tiden på engelska. Det är dock intressant att bekanta sig lite med de svenska översättningarna även om jag föredrar att läsa på engelska.

Den här kursen är så himla intressant och även om det är mycket att läsa varje vecka så är jag superglad att jag valde denna kurs över den andra kursen jag kom in på (historia). Här blir det ändå blandat med två ämnen jag gillar: litteratur och historia.

Jag går kursen på distans dessutom, vilket är superroligt även fast man då inte ser sina studiekamrater på riktigt. För mig som ändå på seminarier brukar vara rätt tyst (jag tycker alltid det är mer intressant att lyssna på andra då jag själv ändå vet vad jag tycker och tänker) kan jag nu utan problem säga vad jag vill säga i text. Jag vågar ta plats mer. Det är som handen i handsken för mig som har lättare att uttrycka mig med det skrivna ordet i sådana sammanhang.

Så ja, så här kommer min höst fortsätta att se ut (fast med lite senare födda författare också såklart) när jag inte umgås med vänner och annat. Och när den är slut bär det av till efterlängtade England.

Tankar som flyger.

Tankar som flyger.

Den här sommaren har varit en rätt så jobbig sommar för min del. Jag har inte mått så bra. Ångest har varit som ett ständigt moln över mig, även dagar som jag skrattat tills jag nästan gråtit. Jag har inte kunnat hjälpa det. Jag försökte stänga av de negativa tankarna. Mina vänner och min familj sa till mig: det löser sig. Det hjälpte inte.

Jag har väntat och väntat på besked om hösten. Jag söker ju nu för tiden in som fristående eftersom jag inte längre går lärarprogrammet. Jag visste inte hur hösten skulle se ut. Jag visste inte om jag skulle sitta där utan någonting att göra. Tänk om jag inte kommer in, tänk om jag inte kommer in, tänk om jag inte kommer in susade genom mitt huvud hela tiden. Vad gör jag då?

Först kom besked i juli som inte hjälpte någonting. På nästan alla utbildningar jag sökt stod det RESERV med stora bokstäver. Sedan kom andra beskedet som var likadant, fast jag låg bättre till på placeringen.

Jag har haft bra dagar, det har jag. Men när jag var själv i mina tankar kom ångesten. För jag kunde inte göra någonting. Jag kunde inte göra någonting som fick det att helt plötsligt ändras till ANTAGEN. Det var utanför min kontroll.

Och så har jag tänkt, vilken rätt har jag över att må dåligt över en sådan här sak. Det finns personer som har det värre än jag. Det finns större grejer än om jag kommer in på en utbildning eller inte. Men så påminner jag mig själv om att jag inte ska jämföra min situation med någon annans, att man inte ska göra det. Det kommer säker alltid vara någon som har det värre än en själv, men det betyder inte att en själv inte får må dåligt.

Igår kom ett nytt besked. ANTAGEN stod det med stora gröna bokstäver – på två utbildningar. Och jag grät lite av lättnad. Det spelade ingen roll att alla sagt, det löser sig. De kunde ha sagt det en miljon gånger, men det gick in genom ena örat och ut genom andra. För det löser sig gav mig inget definitivt. Det gav mig inget svar på hur min framtid såg ut.

Efter lättnaden blev jag arg på ångesten. Jag blev arg på att den fått förstöra. För att jag låtit den hänga över mig hela sommaren. För alla de gånger jag låter den hänga över mig. För det är inte bara i somras jag låtit den göra det. Jag gör det när osäkerheten finns. När jag inte vet vad som väntar mig, då släpper jag in den. Och jag måste lära mig att inte låta den förstöra. Jag måste lära mig att inte låta den säga mig, det löser sig inte.

För saker löser sig ju faktiskt, på ett eller annat sätt. Även om det inte alltid känns som det.

Vi är olika, men lika.

Vi är olika, men lika.

En del av mig förväntar sig att varje gång jag kollar nyheterna så ska det berättas att ännu en masskjutning skett; att ett terrordåd skett. Attack efter attack. Våldsdåd efter våldsdåd. Orättvisa efter orättvisa.

Beirut. 43 döda.

Paris. 130 döda.

San Bernardino. 14 döda.

Jakarta. 4 döda.

Ankara. Två gånger. Fler än 60 döda.

Maiduguri. 22 döda.

Bryssel. 32 döda.

Lahore. 75 döda varav majoriteten var barn.

Kabul. 71 döda.

Orlando. 49 döda.

Mogadishu. 16 döda.

Istanbul. Två gånger. 16 döda.

Baghdad. Över 300 döda.

Dallas. 5 döda.

Nice. Fler än 80 döda.

Turkiet. Över 260 döda.

Varje gång en gång för mycket. Och detta är bara en del av vad som hänt sedan november förra året fram tills nu. Jag är trött på det. Trött i själen. Trött på att tappa hoppet.

Jag är trött på att en persons sexualitet och kön spelar roll. Nattklubbsskjutningen i Orlando var så skrämmande för mig då jag bara någon vecka innan fått tillbaka betyget på min sista uppsats för terminen, en uppsats om LGBT-rättigheter i USA. Att man är lesbisk, gay, bisexuell eller transsexuell ska inte spela någon roll. Man är värd precis lika mycket som de som följer den heterosexuella normen i samhället. Tänk en framtid där man inte ska behöva säga detta ens, att det bara är en självklarhet.

Jag är trött på att en persons hudfärg spelar roll. Att personer på sociala medier kommenterar #AllLivesMatter och #WhiteLivesMatter på poster om Black Lives Matter är att ignorera problem som i allra högsta grad finns. Vitprivilegiet som finns i världen är ett problem. Black Lives Matter betyder inte att allas liv inte betyder lika mycket, det drar istället fokus till de som behöver uppmärksammas. Det drar uppmärksamhet till våldet mot svarta människor, speciellt polisbrutalitet. Oftast är det skjut först, fråga efter. Ingen rättegång, utan polisen blir judge, jury, executioner. Att då kommentera #AllLivesMatter och #WhiteLivesMatter är ett tecken på ignorans. Jag läste en bra liknelse på detta (kommer ej ihåg vem som skrev det tyvärr). Inte undrar man väl på en bröstcancergala varför man inte samlar pengar till andra sorters cancer? Inte går man väl in på en mexikansk restaurang och undrar varför de inte serverar kinamat där? Tänk en framtid där man inte behöver uppmärksamma någons hudfärg, när det inte spelar någon roll längre. När ens hudfärg inte ger en några fördelar eller nackdelar. När ens hudfärg bara är ens hudfärg, ingenting märkvärdigt.

Jag är trött på det som diskuteras vid nästan varje terrorattack. Var gärningsmannen/gärningsmännen muslimer? Det spelar ingen roll. Jag vill skrika ut det gång efter gång: det spelar ingen roll om den/de som gjorde det var muslim, jude, kristen, buddist, ateist eller vad som helst. En terrorist är en terrorist. Religion har ingenting med terrorism att göra. En terrorist kan se ut precis hur som helst, kan ha vilken religion som helst, kan ha vilken hudfärg som helst – glöm inte det!

Jag är trött på att oskyldiga måste dö för att människan älskar makt så mycket. Tänk en framtid där vi inte krigar längre. Det låter så fånigt när jag skriver det, för det känns så osannolikt att det kommer ske. Jag önskar att det inte var så. Människan verkar inte veta hur man slutar kriga. När ett krig tar slut har vi fred en stund, sedan glömmer vi bort hur man hade fred och så börjar vi kriga igen. Gång på gång. Krig efter krig.

Ibland tänker jag, vad finns det att kämpa för när det är så mycket elände? Men så är det glimtar av mänsklighet som gör allt värt det. En portugisisk pojke som tröstar en fransman efter att Frankrike förlorade EM-finalen mot Portugal. En man som klipper hemlösa i England och som pratar med de om deras liv. En man som planterade flera tusen doftande blommor till sin deprimerade fru som är blind. Det är några av alla saker som gett mig en tår i ögat på sistone. Saker som visar att jag älskar människan mer än jag hatar den, även om jag ibland glömmer bort det. Det är viktigt att vi inte glömmer bort det, att vi inte låter hatet vinna. Vi är olika, men lika. Hoppet finns kvar.

Sommaren är här.

Sommaren är här.

Jag äter rocky road-glass direkt ur paketet. Jag har på mig kjol och tischa och håret är slarvigt uppsatt i en knut. Jag allt annat än fryser. Fläkten går på högvarv inne. Spelar musik på hög volym och sjunger med. Ute skiner solen. Temperaturen visar 25 grader. Det är sommar.

Min sista uppgift för denna termin lämnas in imorgon, sedan är det ledigt. Eller snarare arbetslös i väntan på nästa termin på universitetet, men jag väljer att säga ledigt istället.

Jag har ingen resa inbokad i sommar, men jag får se om jag drar iväg någonstans. Går ju att boka biljetter in i det sista ändå. Eller så blir det en hel sommar i Sverige, vi får se.

Så här har jag sett ut de senaste somrarna ↓. Håller tummarna för att denna blir fantastisk!

IMG_4955 copyweb
IMG_2202 copyweb
IMG_8177 copyweb
IMG_6737 copyweb
IMG_5464 copyweb
IMG_3069 copyweb
IMG_3270 copyweb
IMG_3213 copyweb
IMG_6247 copyweb
IMG_3451 copyweb
IMG_6588 copyweb

Vi levde som om det var underbart.

Vi levde som om det var underbart.

Det är näst sista söndagen i maj. Jag har haft en lugn och skön helg hemma hos pappa med massa filmtittande. Solen kikade fram idag, så då blev det fika på uteservering (första gången i år faktiskt).

Vet ni vad? En uppsats och en muntlig redovisning är det som står mellan mig och sommarledighet.

Min hjärna har redan tagit ledigt känns det som. I den nynnas det på Thomas Stenström låtar och andra svenska låtar (det känns så somrigt med svenska låtar, jag vet inte varför). Den tänker på temperaturer över 25 grader. Soliga dagar så man kisar med ögonen när man glömt solglasögonen. Solnedgångar vid vattnet. Doften av nyklippt gräs och syrener som blommar. Den tänker på glassar som man måste äta upp snabbt för att de inte ska smälta på ens händer. Den tänker på att ligga ute i gräset och läsa böcker och göra hundöron när man måste gå in och hämta lite kall cola. Och så många andra saker.

Men först ska uppsatsen bli klar och redovisningen avklarad. Kämpa Lisa, kämpa!

Rubriken tagen från Thomas Stenströms låt Blixtar och Dunder.

En måndag i maj.

En måndag i maj.

Vet ni vad jag gjorde i helgen när det helt plötsligt blev sommar även fast det är maj, och typ hela svenska folket njöt av det utomhus (okej, jag gissar på att de flesta gjorde det)? Satt inomhus och skrev på en hemtenta – om våld i film och skillnaden mellan erotisk film och porr. Japp, det gjorde jag. Jag skrev till min vän Medina på söndag förmiddag “jag kommer inte bli klar, det går inte”. I panik satt vi båda på varsitt håll, då vi båda går samma kurs, och skrev skrev skrev. Vi blev klara.

På söndagskvällen när vi båda skickat in tentorna sa Medina i telefon något i stil med att eftersom vi missat att njuta av solen hela helgen, så skulle vi mötas upp när hon slutade jobbet på måndagen för att sitta ute och bara vara. Så det gjorde vi.

Vi gick och köpte lite dricka, snacks och pommes med dippar och så gick vi och satte oss ute på ett fält på en sten. Och bara var. Det gick knappt förbi några folk, det vara som att vi var mitt ute i ingenstans. En paus från allting. Vi satt i flera timmar och bara pratade och njöt av värmen och solen. Jag satt i klänning utan strumpbyxor under och jag frös inte, inte ens när solen började gå ner (tänk att bara ett par veckor innan så snöade det).

Vi pratade om lätta saker, vi pratade om tunga saker, vi pratade om oväsentliga saker, vi hade panik över ett utkast på en uppsats vi ska ha skrivit till på torsdag, vi skämtade och vi skrattade. Det är så vi är. Vi kan prata om allt och inget. Hon kan få en måndagskväll att bli mer än ordinär.

Första inlägget.

Första inlägget.

IMG_20160409_180500_webbw

Hej!

Först och främst: välkommen till min nya blogg. Jag tänker mig att (läs: hoppas att) ni som läste min förra blogg följde med mig i flytten hit.

Jag har tänkt på att skapa den här nya bloggen ganska länge (av olika anledningar har det inte blivit av förrän nu). Jag behövde en nystart. En plats som verkligen känns som min egen. Den förra var min såklart, men den här är inte lisaasvarld.blogg.se, den här är är lisasvarld.se. Utan reklam som jag inte har någon kontroll över. Min domän. Mitt egna lilla hörn i cyberspace.

Dessutom är jag inte samma Lisa som skapade lisaasvarld.blogg.se för ungefär sju år sedan. Lisa fjorton år och Lisa 21 år (snart 22) är väldigt olika. Jag ville ha en plats där jag på något sätt slipper jämföra mig med henne. En blogg som är jag i tjugoårsåldern och inte tonåren.

Med den här bloggen vill jag heller inte sätta en press på mig själv. Jag skriver inlägg när jag känner för det. Det kommer inte bli varje dag – och jag kommer inte känna någon som helst ångest över det. Med den förra bloggen kände jag en press på mig. Lisa, du måste skriva något inlägg nu, du har inte skrivit på länge. Över åren blev min uppdatering på den bloggen sämre och sämre, men här är det en blank sida. Det finns inga krav här. Som jag skrev, en nystart.

_20151222_211134

Eftersom det här är en ny blogg så känner jag att det kan vara bra att presentera mig lite också. Alla som läser kanske inte följde min förra blogg, så ni undrar väl – vem är du?

Ja, vem är Lisa bakom Lisas Värld?

Jag kommer från en småstad, men drömmer mig bort till storstaden. För några år sedan fick jag provsmak på hur det skulle vara att bo i England när jag under några månader bodde i Liverpool. Någonting alla som känner mig vet: jag älskar England (nu vet ni det också). I många år var London #1, men nu delas förstaplatsen med Liverpool och norra England överlag.

Jag älskar inte bara England, utan också att resa rent generellt. Under åren har jag haft mina tankar på yrken som involverar resande, men sedan har yrkena jag funderat på inte riktigt känts hundra. Det är resandet i sig som jag älskar. Att upptäcka nya platser. Nya människor. Nya kulturer. Har varit på ganska många ställen i Europa (under de senaste åren har det mest blivit resor till England dock) under åren, men någon gång ska jag ta mig bort till USA, Kanada och Australien.

Min dröm är att jobba inom publishing; helst av allt på ett bokförlag i England, men skulle definitivt inte tacka nej till att göra det i Sverige. Det som jag gör i nuläget: studerar på universitet. Jag började år 2014 på lärarprogrammet (gymnasielärare i engelska) på Karlstads Universitet, men i höstas insåg jag att det inte alls var handen i handsken för mig. Numera studerar jag fristående kurser för att sedan nästa år kunna ta en kandidatexamen i engelska.

Om jag säger att jag älskar att läsa, skulle ni bli förvånade? Nej, förmodligen inte. Eftersom jag sa att min dröm är att jobba inom publishing så är det väl föga förvånande. Jag kommer säkerligen skriva bokrecensioner här på bloggen ibland, men om man vill ha koll på vad jag läser kan man följa mig på Goodreads istället (tryck på bok-ikonen i högra hörnet längst upp på sidan – där finner ni dessutom andra sociala nätverk jag finns på). Förutom bokmal är jag också en tv-serienörd och filmnörd. Jag tror att om det är något ämne man skulle ringa till mig om, om man väljer ringa en vän på Vem vill bli miljonär? så skulle det vara om tv-serier och film. Jag har svårt att komma ihåg namn på folk (det tar flera veckor, ibland månader, innan jag kommer ihåg namn på nya vänner ibland), men inte när det kommer till skådisar. Det måste vara något fel på min hjärna.

Nu har jag babblat på här jättelänge (orkade ni läsa ända hit?), men jag hoppas ni har lite bättre koll på vem jag är nu. Glöm inte att ni kan följa bloggen på Bloglovin’ (klicka på knappen nedan).

Follow