“I never said that”.

“I never said that”.

Jag behöver egentligen inte skriva någonting, allt har redan blivit sagt, men jag gör det ändå. Ibland behöver man skriva av sig.

Jag är glad över att jag inte är amerikan idag.
Jag är glad över att jag inte behöver ha Donald Trump som president.
Jag är glad över att jag bor i Sverige idag, hur mycket jag än brukar klaga på det ibland.
Jag är inte glad över att det som händer i USA påverkar inte bara USA, utan hela världen.

Jag satt i soffan och kollade på valvakan inatt. Jag somnade till efter midnatt någon gång och vaknade upp vid halv tre ungefär. Då såg det ut som att Clinton skulle vinna, allt pekade mot det. Jag insåg att jag inte skulle orka hålla ögonen öppna, så jag gick och lade mig i min säng istället. Tydligen var det en helomvändning i valet inte ens en timme efter att jag lagt mig. Jag vaknar upp till att Donald Trump är president. Det där som mest var ett skämt för ett år sedan: “haha, Trump försöker bli president, haha”. Nu är det sanning.

cwzb3uqxcaansel
Bild härifrån.

Det som kanske inte är förvånande med statistiken ovan är att det är mest vita som röstade på Trump, det som är oförståeligt är att vita KVINNOR röstade på honom. En sexistisk man som uttalat sig så himla nedlåtande mot kvinnor. Och de väljer att lägga sin röst på honom. Jag skäms över att vara vit idag, för det är i stort sett de som vridit klockan tillbaka. Det är som att ha hamnat i femtiotalet, minst, med en sådan president som Trump och allt han står för.

Jag skäms över att i historieböckerna kommer det vid USAs 45:e president stå namnet Donald Trump. Att man i framtiden kommer läsa om det här året och se att vi gick bakåt i tiden. Man gick från Obama som har tagit steg framåt till en vit privilegierad man som inte har någon politisk bakgrund och som är sexistisk och hatar minoriteter. En som vill stänga ute folk, inte en som vill få en jämlik värld. En som inte tycker att alla är lika mycket värda.

Jag tycker synd om alla de som inte röstade på Trump. Att de ska tvingas ha honom som president i (minst) fyra år. Jag vill åka över till USA och ge alla en kram, och jag är inte ens en kramig person.

Det här valet visar oss dock att framtiden skulle kunna se ljus ut. Hade den generationen som jag tillhör (folk födda efter 1982) så hade Clinton vunnit, utan tvekan. Nästan hela kartan hade varit blå. Det är som Brexit igen, för där var det likadant, hade bara den yngre generationen röstat så hade Storbritannien inte gått ur EU. Det här visar oss att vi vill ha en jämlik värld. En värld som inte exkluderar folk. Det är den äldre generationen som inte verkar vilja förändras, tyvärr.

2016 har varit ett dåligt år. Ett år jag helst vill glömma bort egentligen. Men som många skriver, låt detta vara ett wake up call. Låt oss lära oss någonting, inte bara från detta val, utan från allt som hänt detta år. Låt detta visa oss hur vi inte vill att framtiden ska se ut. Att vi ska göra bättre ifrån oss.

Med allt detta sagt; idag kan man få äta och dricka allt onyttigt man vill. 2016, du suger. Imorgon (eller nästa vecka) tar vi nya tag, då blickar vi framåt från den här jävla skiten.

Ett inlägg om lite allt möjligt.

Ett inlägg om lite allt möjligt.

dsc_6338-copy
Jag vill skriva. Fingrarna kliar så mycket som jag vill skriva, men jag vet inte vad. Jag har så fullt upp med studierna att när jag är klar med en uppgift är det rätt in i nästa. Från en litteraturperiod rätt in i nästa. Intressanta uppgifter, men tidskrävande.

I lördags hade jag en sådan där dag jag inte haft på länge; en dag när jag bara var. Jag tänkte inte på alla måsten, vilket även när jag haft lediga dagar ändå brukar ha i bakhuvudet. Lördagen spenderade jag dagen i sängen iförd myskläder med min bästa vän Medina bredvid mig och så kollade vi på filmer (hon hade aldrig sett Bridget Jones Dagbok så vi tittade på ettan och tvåan – den tredje verkar förövrigt rolig), skrattade och bara var. Natten innan hade vi legat vakna, hon i gästsängen och jag i min säng, och pratat om djupa saker till klockan fyra på morgonen. En himla bra lördag. En välbehövlig dag.

Annat som hänt:
dsc_6367-copy
– var inne och skrev omtenta igår (på en tenta som jag fått underkänt på två gånger i våras, så nu håller jag tummarna för att bli godkänd denna gång!). När jag åkt tillbaka in till småstan igen så gick jag bort till min mormor och morfar med fika i handen och så pratade jag och mormor bort dagen. Väldigt mysigt!

– min mobil är döende så jag var tvungen att köpa ny mobil. Sista droppen var i tisdagsnatt då batteriet tömde sig helt och hållet från att den var 80% laddad när jag lade mig (jag kan inte byta batteri i min då den är vattenfast). Jag är trogen Sony-mobilanvändare, så det blev Sony Xperia X efter några om och men. Min plånbok var inte så glad, men jag klarar mig inte utan mobil (hej, vi lever i år 2016 liksom). Lite kul med ny mobil ändå såklart – det är väl det enda bra med situationen.

– jag köpte alla säsonger av Sex and the City (för 250:-), så nu är jag inne i ett SATC-maraton. Säsong 1 klart, fem säsonger kvar (obs! har sett det förut såklart). Vad klockren den serien är alltså!

– har köpt julklappar till de flesta jag ska ge till! I OKTOBER. Jag är verkligen ute i god tid tycker jag. Skönt att slippa stressa med det.

– filmer jag sett på sistone (“sistone” kanske jag ska skriva, vissa var nog i somras) som jag tycker ni ska se; The Intern (2015), How To Be Single (2016), Brooklyn (2015), Zootopia (2016), The Choice (2016), Burnt (2015) och Trainwreck (2015).

– och så kan jag tipsa om en bra serie också: This is Us (2016-). Och en som jag är sugen på att spana in: Pitch (2016-).

– när jag ändå är inne på sådant här kan jag tipsa om fyra bra album: Something Worth Saving med Gavin DeGraw, Oh My My med OneRepublic, Illuminate med Shawn Mendes och Everything this Way med Walking on Cars. Och denna singel: “Say You Won’t Let Go” med James Arthur.

Ni kan tacka mig senare för alla bra tips!

En kväll i september.

En kväll i september.

_20160823_224722copyweb

Det är mitten på september, ungefär. Snart har en månad av höstterminen passerat. Sommaren har hållit sig kvar längre än vanligt. Snart blir det stickade tröjor, kängor och koppar med varma drycker. Och jag längtar till det, i alla fall lite. Hösten är mysig. När det inte regnar och blåser storm.

Mina vardagar består av de gamla grekerna, medeltidens epos och dikter och renässansens draman. Jag läser Homeros, Sapfo, Euripides, Sofokles, Dante och fler författare som jag inte ska rabbla upp namnen på. Denna höst går jag litteraturvetenskap och för första gången på universitetet är det på svenska som litteraturen är på för min del – med blandad förtjusning. Jag läser ändå nittionio procent av tiden på engelska. Det är dock intressant att bekanta sig lite med de svenska översättningarna även om jag föredrar att läsa på engelska.

Den här kursen är så himla intressant och även om det är mycket att läsa varje vecka så är jag superglad att jag valde denna kurs över den andra kursen jag kom in på (historia). Här blir det ändå blandat med två ämnen jag gillar: litteratur och historia.

Jag går kursen på distans dessutom, vilket är superroligt även fast man då inte ser sina studiekamrater på riktigt. För mig som ändå på seminarier brukar vara rätt tyst (jag tycker alltid det är mer intressant att lyssna på andra då jag själv ändå vet vad jag tycker och tänker) kan jag nu utan problem säga vad jag vill säga i text. Jag vågar ta plats mer. Det är som handen i handsken för mig som har lättare att uttrycka mig med det skrivna ordet i sådana sammanhang.

Så ja, så här kommer min höst fortsätta att se ut (fast med lite senare födda författare också såklart) när jag inte umgås med vänner och annat. Och när den är slut bär det av till efterlängtade England.

Min tjugoandra födelsedag.

Min tjugoandra födelsedag.

IMG_7747copywebbw
IMG_7746copywebbw
Igår, den fjärde september, fyllde jag 22 år.

IMG_7650
IMG_7652
IMG_7640
IMG_7688
I lördags firade jag i förväg med min mamma, min bror och min mormor. I fredags stod jag och bakade i princip hela dagen, vilket resulterade i en tårta till lördagen och en morotskaka till söndagen. Allt bakat med min KitchenAid som jag fick av min bror i present – en present som jag knappt förstått att jag fått. Går alltid och tar på dem i butik och tänker att en dag ska jag ha en. Nu har jag det.

IMG_7710
IMG_7737
IMG_7762
IMG_7723 copy
IMG_7780 copyweb
Igår firade jag med några fina vänner; Anton, Medina, Rebecca och Stefan. Vi fikade, skrattade, spelade spel, jag öppnade paket och bara hade det bra. Vi kunde sitta ute så fint väder var det! Sommaren glimtade till lite. En perfekt tjugoandra födelsedag med andra ord.

Någonting att se fram emot.

Någonting att se fram emot.

Jag har inte skrivit det här på bloggen kom jag på, men jag och Medina bokade en resa för några månader sedan. Efter jul åker vi till Liverpool några dagar för att sedan åka ner till London och fira in nyåret där. En sak som finns på både min och Medinas bucketlist – nyår i London. Det blir dessutom första gången jag besöker denna favoritstad med henne (Liverpool var vi tillsammans till förra året). Vi har båda varit där flera gånger, men aldrig tillsammans. Att få upptäcka staden igen med min bästa vän, hur roligt kommer inte det att bli. Var ett bra tag sedan jag var i London, var där med min vän Anton i december 2014 senast, så har lite (läs: mycket) London-abstinens.

I höst när jag har fullt upp med studierna ska jag se fram emot den här resan lite extra. Den kommer vara som en morot för mig. När det är alldeles för många böcker att läsa från litteraturlistan och tenta efter tenta som ska betas av, då ska jag tänka på denna resa. Jag ska tänka att när hösten är slut, då åker vi.

IMG_2483web
IMG_2449web
IMG_0083-copy3
IMG_9743
Bilder från London och Liverpool 2013.

Tankar som flyger.

Tankar som flyger.

Den här sommaren har varit en rätt så jobbig sommar för min del. Jag har inte mått så bra. Ångest har varit som ett ständigt moln över mig, även dagar som jag skrattat tills jag nästan gråtit. Jag har inte kunnat hjälpa det. Jag försökte stänga av de negativa tankarna. Mina vänner och min familj sa till mig: det löser sig. Det hjälpte inte.

Jag har väntat och väntat på besked om hösten. Jag söker ju nu för tiden in som fristående eftersom jag inte längre går lärarprogrammet. Jag visste inte hur hösten skulle se ut. Jag visste inte om jag skulle sitta där utan någonting att göra. Tänk om jag inte kommer in, tänk om jag inte kommer in, tänk om jag inte kommer in susade genom mitt huvud hela tiden. Vad gör jag då?

Först kom besked i juli som inte hjälpte någonting. På nästan alla utbildningar jag sökt stod det RESERV med stora bokstäver. Sedan kom andra beskedet som var likadant, fast jag låg bättre till på placeringen.

Jag har haft bra dagar, det har jag. Men när jag var själv i mina tankar kom ångesten. För jag kunde inte göra någonting. Jag kunde inte göra någonting som fick det att helt plötsligt ändras till ANTAGEN. Det var utanför min kontroll.

Och så har jag tänkt, vilken rätt har jag över att må dåligt över en sådan här sak. Det finns personer som har det värre än jag. Det finns större grejer än om jag kommer in på en utbildning eller inte. Men så påminner jag mig själv om att jag inte ska jämföra min situation med någon annans, att man inte ska göra det. Det kommer säker alltid vara någon som har det värre än en själv, men det betyder inte att en själv inte får må dåligt.

Igår kom ett nytt besked. ANTAGEN stod det med stora gröna bokstäver – på två utbildningar. Och jag grät lite av lättnad. Det spelade ingen roll att alla sagt, det löser sig. De kunde ha sagt det en miljon gånger, men det gick in genom ena örat och ut genom andra. För det löser sig gav mig inget definitivt. Det gav mig inget svar på hur min framtid såg ut.

Efter lättnaden blev jag arg på ångesten. Jag blev arg på att den fått förstöra. För att jag låtit den hänga över mig hela sommaren. För alla de gånger jag låter den hänga över mig. För det är inte bara i somras jag låtit den göra det. Jag gör det när osäkerheten finns. När jag inte vet vad som väntar mig, då släpper jag in den. Och jag måste lära mig att inte låta den förstöra. Jag måste lära mig att inte låta den säga mig, det löser sig inte.

För saker löser sig ju faktiskt, på ett eller annat sätt. Även om det inte alltid känns som det.

Ett kapitel till bara.

Ett kapitel till bara.

Snart är hösten här. Lite blandade känslor kring det för min del. I alla fall, vad är mysigare en kall höstdag än att mysa ner sig i soffan, eller kanske en läsfåtölj, med en bra bok och en kopp varm choklad (med grädde och marshmallows såklart) i handen? Det är en av de fina sakerna med hösten tycker jag. Jag ville ge er tips på böcker som jag läst i år som jag gett fem av fem stjärnor på Goodreads och som dessutom hamnat i min favoritlista där. OBS! Alla böckerna är på engelska.

28457373
Never Stop Falling av Ashley Drew
Det här är hennes debutroman och jag blev så imponerad av henne. Den kanske inte är den mest originella boken, men det var någonting som jag inte kan sätta fingret på som fick mig att älska den. Läs handlingen här.

he-will-be-my-ruin-9781501112096_hr
He Will Be My Ruin av K.A. Tucker
Jag läser väldigt mycket romantiskt, så denna bok var en skön omväxling mot allt det. Man har sina teorier om allt som händer i boken, men man har typ fel om allt. It will keep you on suspense så att säga. Läs handlingen här.

25828204
F*ck Love av Tarryn Fisher
Läs handlingen här. Så här skrev jag i min Goodreads review:

I read this book this morning. I kept reading it even when my stomach started growling because I hadn’t eaten breakfast yet and then I really needed to pee, but I couldn’t put it down because it was just so good! I don’t really need to say anything else because if a book makes you ignore that you are hungry and desperately need to pee because you are so engrossed in it, then it is f*cking good (see what I did there)!

20639274
Archer’s Voice av Mia Sheridan
Innan jag läste den så var jag säker på att jag skulle gilla den, men jag blev förvånad över hur mycket jag gillade den. Den här är… jag kan inte beskriva hur mycket jag tyckte om den. Läs handlingen här.

24044596
Kulti av Mariana Zapata
Jag sträckläste alla Zapatas böcker på typ en vecka, en efter en klickade jag hem de på Kindle. Jag gillade alla av dem, men vissa mer än andra. Den här är min favorit av dem. Att allt utvecklades rätt sakta i boken var någonting jag verkligen gillade och det är något jag tror är en sak man antingen älskar eller hatar med den här boken. Förhoppningsvis älskar ni det! Läs handlingen här.

Ps. Min underbara vän Medina gav mig en fysisk kopia av boken bara sådär för några veckor sedan. “För att du är du”, sa hon.

513zFgygDFL._SX320_BO1,204,203,200_
It Ends With Us av Colleen Hoover
Jag sparade den bästa till sist tror jag. Colleen är en av mina favoritförfattare och den här har varit en så himla efterlängtad release så ni förstår inte (den släpptes förra veckan). Den här boken lämnade mig mållös. Den är helt briljant och tusen andra positiva adjektiv – ord räcker inte till för att beskriva hur bra den är. Läs den, men läs inte för mycket vad den handlar om. Go in blind så att säga. Läs handligen här, eller bara köp den och läsläsläs.

Och som ni vet så kan ni kolla in annat jag har läst på min Goodreads sida, här.

Staden med alla polkagrisar.

Staden med alla polkagrisar.

IMG_7329
IMG_7347
För några dagar sedan, i lördags närmare bestämt, åkte jag på roadtrip till Gränna med personerna ovan. Det vill säga: min bror, Anton och Medina. I ungefär två och en halv timme som det tog att åka ner dit med bil så lyssnades det på en blandning av gammal och ny musik – och rösterna av mig och Medina som sjöng med.

IMG_20160730_190934-copyweb
IMG_7361
Vi köpte polkagrisar (såklart). Och så traskade vi runt i värmen i den lilla staden. Vi hade supertur med vädret, det var soligt hela tiden förutom när vi satt inne och åt, då kom det en skur. Perfekt dag att åka alltså!

IMG_7352
Vi åt glass, eller gelato. Inte precis som att vara i Italien kanske, men en perfekt glass en så somrig dag i Sverige.

IMG_7370
IMG_7375
Vi gick mot hamnen där vi skulle ta färjan över till Visingsö.

IMG_7381
IMG_7387
Blått, blått, blått.

IMG_7405
IMG_7425
IMG_7409
Vi gick runt där ett tag och kollade på ruiner bland annat och sedan tog vi färjan tillbaka till fastlandet. Om vi åker dit igen så ska vi åka över med bilen så man kan ta sig runt lite på ön (det hann vi inte med nu tyvärr).

IMG_7430
Gränna i sikte!

IMG_7634
IMG_7511
IMG_7562
IMG_7637
IMG_7540
IMG_7614
IMG_7573
Efter turen till Visingsö så traskade vi till bilen och började att åka hemåt, men först ett stopp vid Brahehus. Där var utsikten fantastisk.

received_10208267617266740
Sedan åkte detta gäng hemåt och killarna var tvungna att lyssna på när jag och Medina sjöng med till Spice Girls, CCR, Westlife, *Nsync, Stevie Wonder, Lynyrd Skynyrd och en massa annat. En perfekt sommardag med mina underbara vänner helt enkelt!

Vi är olika, men lika.

Vi är olika, men lika.

En del av mig förväntar sig att varje gång jag kollar nyheterna så ska det berättas att ännu en masskjutning skett; att ett terrordåd skett. Attack efter attack. Våldsdåd efter våldsdåd. Orättvisa efter orättvisa.

Beirut. 43 döda.

Paris. 130 döda.

San Bernardino. 14 döda.

Jakarta. 4 döda.

Ankara. Två gånger. Fler än 60 döda.

Maiduguri. 22 döda.

Bryssel. 32 döda.

Lahore. 75 döda varav majoriteten var barn.

Kabul. 71 döda.

Orlando. 49 döda.

Mogadishu. 16 döda.

Istanbul. Två gånger. 16 döda.

Baghdad. Över 300 döda.

Dallas. 5 döda.

Nice. Fler än 80 döda.

Turkiet. Över 260 döda.

Varje gång en gång för mycket. Och detta är bara en del av vad som hänt sedan november förra året fram tills nu. Jag är trött på det. Trött i själen. Trött på att tappa hoppet.

Jag är trött på att en persons sexualitet och kön spelar roll. Nattklubbsskjutningen i Orlando var så skrämmande för mig då jag bara någon vecka innan fått tillbaka betyget på min sista uppsats för terminen, en uppsats om LGBT-rättigheter i USA. Att man är lesbisk, gay, bisexuell eller transsexuell ska inte spela någon roll. Man är värd precis lika mycket som de som följer den heterosexuella normen i samhället. Tänk en framtid där man inte ska behöva säga detta ens, att det bara är en självklarhet.

Jag är trött på att en persons hudfärg spelar roll. Att personer på sociala medier kommenterar #AllLivesMatter och #WhiteLivesMatter på poster om Black Lives Matter är att ignorera problem som i allra högsta grad finns. Vitprivilegiet som finns i världen är ett problem. Black Lives Matter betyder inte att allas liv inte betyder lika mycket, det drar istället fokus till de som behöver uppmärksammas. Det drar uppmärksamhet till våldet mot svarta människor, speciellt polisbrutalitet. Oftast är det skjut först, fråga efter. Ingen rättegång, utan polisen blir judge, jury, executioner. Att då kommentera #AllLivesMatter och #WhiteLivesMatter är ett tecken på ignorans. Jag läste en bra liknelse på detta (kommer ej ihåg vem som skrev det tyvärr). Inte undrar man väl på en bröstcancergala varför man inte samlar pengar till andra sorters cancer? Inte går man väl in på en mexikansk restaurang och undrar varför de inte serverar kinamat där? Tänk en framtid där man inte behöver uppmärksamma någons hudfärg, när det inte spelar någon roll längre. När ens hudfärg inte ger en några fördelar eller nackdelar. När ens hudfärg bara är ens hudfärg, ingenting märkvärdigt.

Jag är trött på det som diskuteras vid nästan varje terrorattack. Var gärningsmannen/gärningsmännen muslimer? Det spelar ingen roll. Jag vill skrika ut det gång efter gång: det spelar ingen roll om den/de som gjorde det var muslim, jude, kristen, buddist, ateist eller vad som helst. En terrorist är en terrorist. Religion har ingenting med terrorism att göra. En terrorist kan se ut precis hur som helst, kan ha vilken religion som helst, kan ha vilken hudfärg som helst – glöm inte det!

Jag är trött på att oskyldiga måste dö för att människan älskar makt så mycket. Tänk en framtid där vi inte krigar längre. Det låter så fånigt när jag skriver det, för det känns så osannolikt att det kommer ske. Jag önskar att det inte var så. Människan verkar inte veta hur man slutar kriga. När ett krig tar slut har vi fred en stund, sedan glömmer vi bort hur man hade fred och så börjar vi kriga igen. Gång på gång. Krig efter krig.

Ibland tänker jag, vad finns det att kämpa för när det är så mycket elände? Men så är det glimtar av mänsklighet som gör allt värt det. En portugisisk pojke som tröstar en fransman efter att Frankrike förlorade EM-finalen mot Portugal. En man som klipper hemlösa i England och som pratar med de om deras liv. En man som planterade flera tusen doftande blommor till sin deprimerade fru som är blind. Det är några av alla saker som gett mig en tår i ögat på sistone. Saker som visar att jag älskar människan mer än jag hatar den, även om jag ibland glömmer bort det. Det är viktigt att vi inte glömmer bort det, att vi inte låter hatet vinna. Vi är olika, men lika. Hoppet finns kvar.

En midsommarhelg i sommarstugan.

En midsommarhelg i sommarstugan.

För några timmar sedan kom jag hem från de nordvärmländska skogarna. Midsommar har firats i sommarstugan tillsammans med min mamma, min bror och min mormor och morfar.

Det är alltid så skönt att spendera några dagar där borta. Man får en paus från allt. Man (evighets)scrollar inte igenom instagram eller sitter och kollar facebook. Denna gång tog jag inte ens med min laptop, den fick stanna hemma, så tittade inte på några serier eller filmer heller. Och så är det så frisk luft där uppe. Jag önskar jag kunde ta med den hem.

Det har ätits midsommarmat (färskpotatis, gräddfil och gräslök – kan vara det godaste att äta på sommaren), det har lästs böcker, det har lyssnats på radio, jag har agerat frisör åt min bror, det har blivit en snabb tripp till Trysil – där det bland annat köptes norsk choklad – och så har det halvlyssnats på fotbollsmatcher med oengagerade kommentatorer. I korta drag.

Samtidigt har det viftats bort myggor, knott och bromsar. Och kliats, kliats, kliats bett.

IMG_7109 copyweb
IMG_7203 copyweb
IMG_7051 copyweb
IMG_7208 copyweb
IMG_7173 copyweb