Browsed by
Category: Övrigt

En kväll i september.

En kväll i september.

_20160823_224722copyweb

Det är mitten på september, ungefär. Snart har en månad av höstterminen passerat. Sommaren har hållit sig kvar längre än vanligt. Snart blir det stickade tröjor, kängor och koppar med varma drycker. Och jag längtar till det, i alla fall lite. Hösten är mysig. När det inte regnar och blåser storm.

Mina vardagar består av de gamla grekerna, medeltidens epos och dikter och renässansens draman. Jag läser Homeros, Sapfo, Euripides, Sofokles, Dante och fler författare som jag inte ska rabbla upp namnen på. Denna höst går jag litteraturvetenskap och för första gången på universitetet är det på svenska som litteraturen är på för min del – med blandad förtjusning. Jag läser ändå nittionio procent av tiden på engelska. Det är dock intressant att bekanta sig lite med de svenska översättningarna även om jag föredrar att läsa på engelska.

Den här kursen är så himla intressant och även om det är mycket att läsa varje vecka så är jag superglad att jag valde denna kurs över den andra kursen jag kom in på (historia). Här blir det ändå blandat med två ämnen jag gillar: litteratur och historia.

Jag går kursen på distans dessutom, vilket är superroligt även fast man då inte ser sina studiekamrater på riktigt. För mig som ändå på seminarier brukar vara rätt tyst (jag tycker alltid det är mer intressant att lyssna på andra då jag själv ändå vet vad jag tycker och tänker) kan jag nu utan problem säga vad jag vill säga i text. Jag vågar ta plats mer. Det är som handen i handsken för mig som har lättare att uttrycka mig med det skrivna ordet i sådana sammanhang.

Så ja, så här kommer min höst fortsätta att se ut (fast med lite senare födda författare också såklart) när jag inte umgås med vänner och annat. Och när den är slut bär det av till efterlängtade England.

Min tjugoandra födelsedag.

Min tjugoandra födelsedag.

IMG_7747copywebbw
IMG_7746copywebbw
Igår, den fjärde september, fyllde jag 22 år.

IMG_7650
IMG_7652
IMG_7640
IMG_7688
I lördags firade jag i förväg med min mamma, min bror och min mormor. I fredags stod jag och bakade i princip hela dagen, vilket resulterade i en tårta till lördagen och en morotskaka till söndagen. Allt bakat med min KitchenAid som jag fick av min bror i present – en present som jag knappt förstått att jag fått. Går alltid och tar på dem i butik och tänker att en dag ska jag ha en. Nu har jag det.

IMG_7710
IMG_7737
IMG_7762
IMG_7723 copy
IMG_7780 copyweb
Igår firade jag med några fina vänner; Anton, Medina, Rebecca och Stefan. Vi fikade, skrattade, spelade spel, jag öppnade paket och bara hade det bra. Vi kunde sitta ute så fint väder var det! Sommaren glimtade till lite. En perfekt tjugoandra födelsedag med andra ord.

Någonting att se fram emot.

Någonting att se fram emot.

Jag har inte skrivit det här på bloggen kom jag på, men jag och Medina bokade en resa för några månader sedan. Efter jul åker vi till Liverpool några dagar för att sedan åka ner till London och fira in nyåret där. En sak som finns på både min och Medinas bucketlist – nyår i London. Det blir dessutom första gången jag besöker denna favoritstad med henne (Liverpool var vi tillsammans till förra året). Vi har båda varit där flera gånger, men aldrig tillsammans. Att få upptäcka staden igen med min bästa vän, hur roligt kommer inte det att bli. Var ett bra tag sedan jag var i London, var där med min vän Anton i december 2014 senast, så har lite (läs: mycket) London-abstinens.

I höst när jag har fullt upp med studierna ska jag se fram emot den här resan lite extra. Den kommer vara som en morot för mig. När det är alldeles för många böcker att läsa från litteraturlistan och tenta efter tenta som ska betas av, då ska jag tänka på denna resa. Jag ska tänka att när hösten är slut, då åker vi.

IMG_2483web
IMG_2449web
IMG_0083-copy3
IMG_9743
Bilder från London och Liverpool 2013.

Tankar som flyger.

Tankar som flyger.

Den här sommaren har varit en rätt så jobbig sommar för min del. Jag har inte mått så bra. Ångest har varit som ett ständigt moln över mig, även dagar som jag skrattat tills jag nästan gråtit. Jag har inte kunnat hjälpa det. Jag försökte stänga av de negativa tankarna. Mina vänner och min familj sa till mig: det löser sig. Det hjälpte inte.

Jag har väntat och väntat på besked om hösten. Jag söker ju nu för tiden in som fristående eftersom jag inte längre går lärarprogrammet. Jag visste inte hur hösten skulle se ut. Jag visste inte om jag skulle sitta där utan någonting att göra. Tänk om jag inte kommer in, tänk om jag inte kommer in, tänk om jag inte kommer in susade genom mitt huvud hela tiden. Vad gör jag då?

Först kom besked i juli som inte hjälpte någonting. På nästan alla utbildningar jag sökt stod det RESERV med stora bokstäver. Sedan kom andra beskedet som var likadant, fast jag låg bättre till på placeringen.

Jag har haft bra dagar, det har jag. Men när jag var själv i mina tankar kom ångesten. För jag kunde inte göra någonting. Jag kunde inte göra någonting som fick det att helt plötsligt ändras till ANTAGEN. Det var utanför min kontroll.

Och så har jag tänkt, vilken rätt har jag över att må dåligt över en sådan här sak. Det finns personer som har det värre än jag. Det finns större grejer än om jag kommer in på en utbildning eller inte. Men så påminner jag mig själv om att jag inte ska jämföra min situation med någon annans, att man inte ska göra det. Det kommer säker alltid vara någon som har det värre än en själv, men det betyder inte att en själv inte får må dåligt.

Igår kom ett nytt besked. ANTAGEN stod det med stora gröna bokstäver – på två utbildningar. Och jag grät lite av lättnad. Det spelade ingen roll att alla sagt, det löser sig. De kunde ha sagt det en miljon gånger, men det gick in genom ena örat och ut genom andra. För det löser sig gav mig inget definitivt. Det gav mig inget svar på hur min framtid såg ut.

Efter lättnaden blev jag arg på ångesten. Jag blev arg på att den fått förstöra. För att jag låtit den hänga över mig hela sommaren. För alla de gånger jag låter den hänga över mig. För det är inte bara i somras jag låtit den göra det. Jag gör det när osäkerheten finns. När jag inte vet vad som väntar mig, då släpper jag in den. Och jag måste lära mig att inte låta den förstöra. Jag måste lära mig att inte låta den säga mig, det löser sig inte.

För saker löser sig ju faktiskt, på ett eller annat sätt. Även om det inte alltid känns som det.

Vi är olika, men lika.

Vi är olika, men lika.

En del av mig förväntar sig att varje gång jag kollar nyheterna så ska det berättas att ännu en masskjutning skett; att ett terrordåd skett. Attack efter attack. Våldsdåd efter våldsdåd. Orättvisa efter orättvisa.

Beirut. 43 döda.

Paris. 130 döda.

San Bernardino. 14 döda.

Jakarta. 4 döda.

Ankara. Två gånger. Fler än 60 döda.

Maiduguri. 22 döda.

Bryssel. 32 döda.

Lahore. 75 döda varav majoriteten var barn.

Kabul. 71 döda.

Orlando. 49 döda.

Mogadishu. 16 döda.

Istanbul. Två gånger. 16 döda.

Baghdad. Över 300 döda.

Dallas. 5 döda.

Nice. Fler än 80 döda.

Turkiet. Över 260 döda.

Varje gång en gång för mycket. Och detta är bara en del av vad som hänt sedan november förra året fram tills nu. Jag är trött på det. Trött i själen. Trött på att tappa hoppet.

Jag är trött på att en persons sexualitet och kön spelar roll. Nattklubbsskjutningen i Orlando var så skrämmande för mig då jag bara någon vecka innan fått tillbaka betyget på min sista uppsats för terminen, en uppsats om LGBT-rättigheter i USA. Att man är lesbisk, gay, bisexuell eller transsexuell ska inte spela någon roll. Man är värd precis lika mycket som de som följer den heterosexuella normen i samhället. Tänk en framtid där man inte ska behöva säga detta ens, att det bara är en självklarhet.

Jag är trött på att en persons hudfärg spelar roll. Att personer på sociala medier kommenterar #AllLivesMatter och #WhiteLivesMatter på poster om Black Lives Matter är att ignorera problem som i allra högsta grad finns. Vitprivilegiet som finns i världen är ett problem. Black Lives Matter betyder inte att allas liv inte betyder lika mycket, det drar istället fokus till de som behöver uppmärksammas. Det drar uppmärksamhet till våldet mot svarta människor, speciellt polisbrutalitet. Oftast är det skjut först, fråga efter. Ingen rättegång, utan polisen blir judge, jury, executioner. Att då kommentera #AllLivesMatter och #WhiteLivesMatter är ett tecken på ignorans. Jag läste en bra liknelse på detta (kommer ej ihåg vem som skrev det tyvärr). Inte undrar man väl på en bröstcancergala varför man inte samlar pengar till andra sorters cancer? Inte går man väl in på en mexikansk restaurang och undrar varför de inte serverar kinamat där? Tänk en framtid där man inte behöver uppmärksamma någons hudfärg, när det inte spelar någon roll längre. När ens hudfärg inte ger en några fördelar eller nackdelar. När ens hudfärg bara är ens hudfärg, ingenting märkvärdigt.

Jag är trött på det som diskuteras vid nästan varje terrorattack. Var gärningsmannen/gärningsmännen muslimer? Det spelar ingen roll. Jag vill skrika ut det gång efter gång: det spelar ingen roll om den/de som gjorde det var muslim, jude, kristen, buddist, ateist eller vad som helst. En terrorist är en terrorist. Religion har ingenting med terrorism att göra. En terrorist kan se ut precis hur som helst, kan ha vilken religion som helst, kan ha vilken hudfärg som helst – glöm inte det!

Jag är trött på att oskyldiga måste dö för att människan älskar makt så mycket. Tänk en framtid där vi inte krigar längre. Det låter så fånigt när jag skriver det, för det känns så osannolikt att det kommer ske. Jag önskar att det inte var så. Människan verkar inte veta hur man slutar kriga. När ett krig tar slut har vi fred en stund, sedan glömmer vi bort hur man hade fred och så börjar vi kriga igen. Gång på gång. Krig efter krig.

Ibland tänker jag, vad finns det att kämpa för när det är så mycket elände? Men så är det glimtar av mänsklighet som gör allt värt det. En portugisisk pojke som tröstar en fransman efter att Frankrike förlorade EM-finalen mot Portugal. En man som klipper hemlösa i England och som pratar med de om deras liv. En man som planterade flera tusen doftande blommor till sin deprimerade fru som är blind. Det är några av alla saker som gett mig en tår i ögat på sistone. Saker som visar att jag älskar människan mer än jag hatar den, även om jag ibland glömmer bort det. Det är viktigt att vi inte glömmer bort det, att vi inte låter hatet vinna. Vi är olika, men lika. Hoppet finns kvar.

En midsommarhelg i sommarstugan.

En midsommarhelg i sommarstugan.

För några timmar sedan kom jag hem från de nordvärmländska skogarna. Midsommar har firats i sommarstugan tillsammans med min mamma, min bror och min mormor och morfar.

Det är alltid så skönt att spendera några dagar där borta. Man får en paus från allt. Man (evighets)scrollar inte igenom instagram eller sitter och kollar facebook. Denna gång tog jag inte ens med min laptop, den fick stanna hemma, så tittade inte på några serier eller filmer heller. Och så är det så frisk luft där uppe. Jag önskar jag kunde ta med den hem.

Det har ätits midsommarmat (färskpotatis, gräddfil och gräslök – kan vara det godaste att äta på sommaren), det har lästs böcker, det har lyssnats på radio, jag har agerat frisör åt min bror, det har blivit en snabb tripp till Trysil – där det bland annat köptes norsk choklad – och så har det halvlyssnats på fotbollsmatcher med oengagerade kommentatorer. I korta drag.

Samtidigt har det viftats bort myggor, knott och bromsar. Och kliats, kliats, kliats bett.

IMG_7109 copyweb
IMG_7203 copyweb
IMG_7051 copyweb
IMG_7208 copyweb
IMG_7173 copyweb

Sommaren är här.

Sommaren är här.

Jag äter rocky road-glass direkt ur paketet. Jag har på mig kjol och tischa och håret är slarvigt uppsatt i en knut. Jag allt annat än fryser. Fläkten går på högvarv inne. Spelar musik på hög volym och sjunger med. Ute skiner solen. Temperaturen visar 25 grader. Det är sommar.

Min sista uppgift för denna termin lämnas in imorgon, sedan är det ledigt. Eller snarare arbetslös i väntan på nästa termin på universitetet, men jag väljer att säga ledigt istället.

Jag har ingen resa inbokad i sommar, men jag får se om jag drar iväg någonstans. Går ju att boka biljetter in i det sista ändå. Eller så blir det en hel sommar i Sverige, vi får se.

Så här har jag sett ut de senaste somrarna ↓. Håller tummarna för att denna blir fantastisk!

IMG_4955 copyweb
IMG_2202 copyweb
IMG_8177 copyweb
IMG_6737 copyweb
IMG_5464 copyweb
IMG_3069 copyweb
IMG_3270 copyweb
IMG_3213 copyweb
IMG_6247 copyweb
IMG_3451 copyweb
IMG_6588 copyweb

Vi levde som om det var underbart.

Vi levde som om det var underbart.

Det är näst sista söndagen i maj. Jag har haft en lugn och skön helg hemma hos pappa med massa filmtittande. Solen kikade fram idag, så då blev det fika på uteservering (första gången i år faktiskt).

Vet ni vad? En uppsats och en muntlig redovisning är det som står mellan mig och sommarledighet.

Min hjärna har redan tagit ledigt känns det som. I den nynnas det på Thomas Stenström låtar och andra svenska låtar (det känns så somrigt med svenska låtar, jag vet inte varför). Den tänker på temperaturer över 25 grader. Soliga dagar så man kisar med ögonen när man glömt solglasögonen. Solnedgångar vid vattnet. Doften av nyklippt gräs och syrener som blommar. Den tänker på glassar som man måste äta upp snabbt för att de inte ska smälta på ens händer. Den tänker på att ligga ute i gräset och läsa böcker och göra hundöron när man måste gå in och hämta lite kall cola. Och så många andra saker.

Men först ska uppsatsen bli klar och redovisningen avklarad. Kämpa Lisa, kämpa!

Rubriken tagen från Thomas Stenströms låt Blixtar och Dunder.

En måndag i maj.

En måndag i maj.

Vet ni vad jag gjorde i helgen när det helt plötsligt blev sommar även fast det är maj, och typ hela svenska folket njöt av det utomhus (okej, jag gissar på att de flesta gjorde det)? Satt inomhus och skrev på en hemtenta – om våld i film och skillnaden mellan erotisk film och porr. Japp, det gjorde jag. Jag skrev till min vän Medina på söndag förmiddag “jag kommer inte bli klar, det går inte”. I panik satt vi båda på varsitt håll, då vi båda går samma kurs, och skrev skrev skrev. Vi blev klara.

På söndagskvällen när vi båda skickat in tentorna sa Medina i telefon något i stil med att eftersom vi missat att njuta av solen hela helgen, så skulle vi mötas upp när hon slutade jobbet på måndagen för att sitta ute och bara vara. Så det gjorde vi.

Vi gick och köpte lite dricka, snacks och pommes med dippar och så gick vi och satte oss ute på ett fält på en sten. Och bara var. Det gick knappt förbi några folk, det vara som att vi var mitt ute i ingenstans. En paus från allting. Vi satt i flera timmar och bara pratade och njöt av värmen och solen. Jag satt i klänning utan strumpbyxor under och jag frös inte, inte ens när solen började gå ner (tänk att bara ett par veckor innan så snöade det).

Vi pratade om lätta saker, vi pratade om tunga saker, vi pratade om oväsentliga saker, vi hade panik över ett utkast på en uppsats vi ska ha skrivit till på torsdag, vi skämtade och vi skrattade. Det är så vi är. Vi kan prata om allt och inget. Hon kan få en måndagskväll att bli mer än ordinär.

Adele, Stockholm och körsbärsblommor.

Adele, Stockholm och körsbärsblommor.

I fredags åkte jag, min mamma och min vän Rebecca med tåget till Stockholm som slutdestination. Om ni kommer ihåg så var min femtioårs-present till min mamma konsertbiljett till Adele – och 29 april var det äntligen dags. Egentligen skulle min moster med, men av olika anledningar blev det inte så och istället tog Rebecca över biljetten och följde med.

20160429_185547 copyweb
10153420061930047 copybw

Jag kan inte riktigt sätta ord på hur bra konserten var. I flera år har jag väntat på att få se Adele live och när jag väl gjorde det så var det så himla surrealistiskt. Jag var där, fast det kändes som en dröm alltihopa. Hur en människa kan sjunga så där bra kommer jag aldrig att förstå. Den kvinnan är helt fantastisk!

Platserna jag hade lyckats få tag på var hur bra som helst. Vi satt i mitten-parketten bara några få meter ifrån den lilla scenen (hon växlade mellan huvudscenen och lilla scenen) och när hon började konserten så började hon med “Hello” där. Kan ni förstå det, jag var bara några meter ifrån henne?! Nästan så att jag svimmade. Det var nästan två timmar perfekt upplevelse den där kvällen.


10153420070180047 copyweb
_20160430_224126 copyweb
10153420070015047 copyweb

Lördagen började med hotellfrukost innan vi fixade i ordning oss för dagen. Sedan tog vi tunnelbanan bort till T-centralen och gick för att titta på körsbärsblommorna i Kungsträdgården. Där mötte vi upp Rebeccas föräldrar och så hanns det bland annat med en fika med dem innan mamma och jag skulle med tåget hem. Eller ja, hem skulle vi inte på direkten. Först middag med min moster och min bror på Texas Longhorn i Örebro. Hamnade i matkoma och fortsatte i det tillståndet tills vi kom hem. I hörlurarna på tåget och i bilen? Adele såklart.

DSC_6115 copyweb