Tankar som flyger.

Tankar som flyger.

Den här sommaren har varit en rätt så jobbig sommar för min del. Jag har inte mått så bra. Ångest har varit som ett ständigt moln över mig, även dagar som jag skrattat tills jag nästan gråtit. Jag har inte kunnat hjälpa det. Jag försökte stänga av de negativa tankarna. Mina vänner och min familj sa till mig: det löser sig. Det hjälpte inte.

Jag har väntat och väntat på besked om hösten. Jag söker ju nu för tiden in som fristående eftersom jag inte längre går lärarprogrammet. Jag visste inte hur hösten skulle se ut. Jag visste inte om jag skulle sitta där utan någonting att göra. Tänk om jag inte kommer in, tänk om jag inte kommer in, tänk om jag inte kommer in susade genom mitt huvud hela tiden. Vad gör jag då?

Först kom besked i juli som inte hjälpte någonting. På nästan alla utbildningar jag sökt stod det RESERV med stora bokstäver. Sedan kom andra beskedet som var likadant, fast jag låg bättre till på placeringen.

Jag har haft bra dagar, det har jag. Men när jag var själv i mina tankar kom ångesten. För jag kunde inte göra någonting. Jag kunde inte göra någonting som fick det att helt plötsligt ändras till ANTAGEN. Det var utanför min kontroll.

Och så har jag tänkt, vilken rätt har jag över att må dåligt över en sådan här sak. Det finns personer som har det värre än jag. Det finns större grejer än om jag kommer in på en utbildning eller inte. Men så påminner jag mig själv om att jag inte ska jämföra min situation med någon annans, att man inte ska göra det. Det kommer säker alltid vara någon som har det värre än en själv, men det betyder inte att en själv inte får må dåligt.

Igår kom ett nytt besked. ANTAGEN stod det med stora gröna bokstäver – på två utbildningar. Och jag grät lite av lättnad. Det spelade ingen roll att alla sagt, det löser sig. De kunde ha sagt det en miljon gånger, men det gick in genom ena örat och ut genom andra. För det löser sig gav mig inget definitivt. Det gav mig inget svar på hur min framtid såg ut.

Efter lättnaden blev jag arg på ångesten. Jag blev arg på att den fått förstöra. För att jag låtit den hänga över mig hela sommaren. För alla de gånger jag låter den hänga över mig. För det är inte bara i somras jag låtit den göra det. Jag gör det när osäkerheten finns. När jag inte vet vad som väntar mig, då släpper jag in den. Och jag måste lära mig att inte låta den förstöra. Jag måste lära mig att inte låta den säga mig, det löser sig inte.

För saker löser sig ju faktiskt, på ett eller annat sätt. Även om det inte alltid känns som det.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *