Browsed by
Month: July 2016

Vi är olika, men lika.

Vi är olika, men lika.

En del av mig förväntar sig att varje gång jag kollar nyheterna så ska det berättas att ännu en masskjutning skett; att ett terrordåd skett. Attack efter attack. Våldsdåd efter våldsdåd. Orättvisa efter orättvisa.

Beirut. 43 döda.

Paris. 130 döda.

San Bernardino. 14 döda.

Jakarta. 4 döda.

Ankara. Två gånger. Fler än 60 döda.

Maiduguri. 22 döda.

Bryssel. 32 döda.

Lahore. 75 döda varav majoriteten var barn.

Kabul. 71 döda.

Orlando. 49 döda.

Mogadishu. 16 döda.

Istanbul. Två gånger. 16 döda.

Baghdad. Över 300 döda.

Dallas. 5 döda.

Nice. Fler än 80 döda.

Turkiet. Över 260 döda.

Varje gång en gång för mycket. Och detta är bara en del av vad som hänt sedan november förra året fram tills nu. Jag är trött på det. Trött i själen. Trött på att tappa hoppet.

Jag är trött på att en persons sexualitet och kön spelar roll. Nattklubbsskjutningen i Orlando var så skrämmande för mig då jag bara någon vecka innan fått tillbaka betyget på min sista uppsats för terminen, en uppsats om LGBT-rättigheter i USA. Att man är lesbisk, gay, bisexuell eller transsexuell ska inte spela någon roll. Man är värd precis lika mycket som de som följer den heterosexuella normen i samhället. Tänk en framtid där man inte ska behöva säga detta ens, att det bara är en självklarhet.

Jag är trött på att en persons hudfärg spelar roll. Att personer på sociala medier kommenterar #AllLivesMatter och #WhiteLivesMatter på poster om Black Lives Matter är att ignorera problem som i allra högsta grad finns. Vitprivilegiet som finns i världen är ett problem. Black Lives Matter betyder inte att allas liv inte betyder lika mycket, det drar istället fokus till de som behöver uppmärksammas. Det drar uppmärksamhet till våldet mot svarta människor, speciellt polisbrutalitet. Oftast är det skjut först, fråga efter. Ingen rättegång, utan polisen blir judge, jury, executioner. Att då kommentera #AllLivesMatter och #WhiteLivesMatter är ett tecken på ignorans. Jag läste en bra liknelse på detta (kommer ej ihåg vem som skrev det tyvärr). Inte undrar man väl på en bröstcancergala varför man inte samlar pengar till andra sorters cancer? Inte går man väl in på en mexikansk restaurang och undrar varför de inte serverar kinamat där? Tänk en framtid där man inte behöver uppmärksamma någons hudfärg, när det inte spelar någon roll längre. När ens hudfärg inte ger en några fördelar eller nackdelar. När ens hudfärg bara är ens hudfärg, ingenting märkvärdigt.

Jag är trött på det som diskuteras vid nästan varje terrorattack. Var gärningsmannen/gärningsmännen muslimer? Det spelar ingen roll. Jag vill skrika ut det gång efter gång: det spelar ingen roll om den/de som gjorde det var muslim, jude, kristen, buddist, ateist eller vad som helst. En terrorist är en terrorist. Religion har ingenting med terrorism att göra. En terrorist kan se ut precis hur som helst, kan ha vilken religion som helst, kan ha vilken hudfärg som helst – glöm inte det!

Jag är trött på att oskyldiga måste dö för att människan älskar makt så mycket. Tänk en framtid där vi inte krigar längre. Det låter så fånigt när jag skriver det, för det känns så osannolikt att det kommer ske. Jag önskar att det inte var så. Människan verkar inte veta hur man slutar kriga. När ett krig tar slut har vi fred en stund, sedan glömmer vi bort hur man hade fred och så börjar vi kriga igen. Gång på gång. Krig efter krig.

Ibland tänker jag, vad finns det att kämpa för när det är så mycket elände? Men så är det glimtar av mänsklighet som gör allt värt det. En portugisisk pojke som tröstar en fransman efter att Frankrike förlorade EM-finalen mot Portugal. En man som klipper hemlösa i England och som pratar med de om deras liv. En man som planterade flera tusen doftande blommor till sin deprimerade fru som är blind. Det är några av alla saker som gett mig en tår i ögat på sistone. Saker som visar att jag älskar människan mer än jag hatar den, även om jag ibland glömmer bort det. Det är viktigt att vi inte glömmer bort det, att vi inte låter hatet vinna. Vi är olika, men lika. Hoppet finns kvar.